Morot, piska eller klapp??

Artikeln är tagen från Hippson.se och finns här

Läs oxå kommentaren längst ner på sidan, som Ulla Ekström Von Essen från HippoCoach & Stall Lövlund skrivit, viktigt att tänka på när man läser texten tycker jag. Jag kunde inte ha skrivit det bättre själv.

Text: Sara Slottner

Bild: Heléne Svennersjö

Forskningskollen: Vad är mest effektivt – morot, piska eller klapp?

Många av de studier som har gjorts för att undersöka hästars inlärning baseras på positiv förstärkning. Hästarna får helt enkelt foder eller godis när de ”gör rätt”. Det märkliga är att det knappt finns någon studie på hur just positiv förstärkning fungerar när det gäller träning under ryttare – och faktiskt väldigt få när det gäller regelrätt träning över huvud taget.

Traditionellt används till absolut största delen negativ förstärkning vid ridning, en hjälp som slutar när hästen gör rätt. Men det finns det inte mycket forskning på heller.
Två nya studier, där forskarna har tittat på hur belöning kan fungera, presenterades dock på en konferens i Frankrike i somras. Det har tidigare visats genom studier att hästens hjärtfrekvens kan sänkas om man kliar den vid manken. Många ryttare gör detta även under träning som en form av belöning, men brittiska forskare har visat att det kanske inte har så stor positiv träningseffekt.

Tog hjälp av klicker
Forskarna delade upp 15 hästar i tre grupper och mätte hur lång tid det tog för dem att lära sig att utföra en uppgift på kommando, i det här fallet att nudda en kon med nosen. Första gruppen fick en morotsbit som belöning. Nästa grupp blev kliade på manken och den sista gruppen fick ingen belöning alls. I försöket använde forskarna sig av klickerträning – där klicket alltså följdes av antingen morot, kliande eller ingenting.
Efter en inlärningsperiod syntes tydliga skillnader. Morotsgruppen nuddade konen efter i genomsnitt 0,65 sekunder, medan de som blev kliade tog mer än 13 sekunder på sig. Morotsgruppen nuddade dessutom konen i 76 procent av fallen jämfört med 40 procent för gruppen som blev kliad – och 26 procent för de hästar som inte fick någon belöning alls.

Morot gav full pott
När försöket hade pågått i fem dagar var det tre hästar, alla från morotsgruppen, som utmärkte sig särskilt. De nuddade konen i 97 till 100 procent av fallen. I övriga grupper kom de aldrig över 40 procent.
”Foder verkar vara en mer effektiv belöning än att klia på manken för hästar”, skriver forskarna i sin presentation.

Sämre inlärning vid stress
I den andra studien hade franska forskare fyra grupper av hästar, där hästarna tränades med positiv eller negativ förstärkning – och med eller utan extra stressmoment. Uppgiften hästarna skulle lära sig var att gå till ett av två ställen, beroende på vart personen som utförde testet visade att de skulle gå.
De som tränades med positiv förstärkning fick foder när de gjorde rätt, de andra fick en fysisk bestraffning om de valde fel (beskrivs som ”negativ förstärkning”, men låter kanske snarare som just bestraffning, reds anm.).
I de grupper där det inte fanns något extra stressmoment syntes det ingen skillnad mellan hur bra hästarna lärde sig uppgiften beroende på träningsmetod. Men när hästarna utsattes för något plötsligt och oväntat, strax innan de skulle utföra uppgiften, hade de svårare att lära sig vad de skulle göra. Särskilt de hästar som tränades med positiv förstärkning.
Det var också stora skillnader mellan olika hästar när det gällde hur stressmomentet påverkade deras möjlighet att klara uppgiften.

Stora individuella skillnader
Forskarna såg även att hästarnas personlighet spelade roll för hur mycket de påverkades av olika behandling. De mest nervösa hästarna presterade till exempel bäst av dem som fick negativ förstärkning utan föregående stress, men sämst av dem som fick detta MED stress.
Ingen av studierna är särskilt omfattande, men är ett steg i att lära sig mer om hur hästar kan tränas. Detta på ett ur djurvälfärdsperspektiv bra och effektivt sätt.
”Det här ger kunskap om hur träning kan optimeras för varje häst, beroende på dess personlighet”, skriver forskarna.


Referenser:
Ellis, S. & Greening, L. 2016. Positively reinforcing an operant task using tactile stimulation and food – a comparison in horses using clicker training. Proceedings of the 12th International Equitation Science Conference, France 2016, s. 30.

Valenchon, M., Lévy, F., Moussu, C. & Lansade, L. 2016. Stress affects instrumental learning based on positive or negative reinforcement in interaction with personality in domestic horses. Proceedings of the 12th International Equitation Science Conference, France 2016, s. 29.

 

Kommentar:

Jo nog behövs det mycket mer forskning om detta! Jag tänker mig att sådana här undersökningar försöker göras så ”objektivt” som möjligt där människa och häst inte känner varandra, inte har en relation och inte ett upparbetat språk tillsammans. Då blir resultaten förvisso ”opåverkade” men kanske också mindre intressanta? För mina hästar funkar för det mesta en kombo av negativ förstärkning (alltså be om ngt via att lägga på ett tryck som försvinner så fort hästen tenderar att göra rätt) och massor av beröm och klapp när det blir rätt eller på väg mot rätt. Men då har vi ett upparbetat ”språk” tillsammans och vad man kan kalla en relation som också fördjupas hela tiden ju fler moment av ökad förståelse som vi genomlever. Med Foxy behöver jag använda mer godis för att motivera, med Horta behöver jag vara mycket lugn och tydlig då hon är så snabb, extrovert och angelägen. Jacken blir ofta stressad av godis i arbete från marken, medan det är väldigt bra i uppsutten träning för att göra honom på gott humör. Självklart blir hästar mer motiverade av godis (de är ju djur vars själva överlevnad beror på att få mat) men de är också djur i behov av att vara trygga och få vila i en förutsägbar värld. Därför tror jag att tydlig, vänlig och uppmuntrande träning med tryck och eftergift ger en djupare ”effekt” och kan lugna hästen i en situation där det kommer till stress. I en stressad situation är godis inte bra utan gör vanligen hästen än mer stressad. Jobbar man initierat enbart med positiv förstärkning kan man med tydlighet skapa en ro, men problemet kvarstår att det är väldigt svårt att reglera hästens gensvar via godis och klicker, som jag ser det. Ibland söker vi ett stort gensvar ibland ett litet…

Tråkigt om forskarna menar att det är ”negativ förstärkning” att låta hästen få en obehaglig upplevelse när den gör ”fel”. Det är väl snarare en ”positiv bestraffning” om man ska hålla sig till verdertagen psykologisk inlärningsterminologi? Jag tänker ofta att uppdelningen i PR (positive reinforcement (förstärkning)) och NR (negative reoinforcement) reducerar vårt sätt att se på och tolka hur inlärning går till. Efter att ha utbildat ett antal unga hästar från scratch törs jag ändå säga att det går att etablera ett ”språk” där kroppssignaler, tryck, eftergift, muntlig och fysisk belöning i en sammanvävt praxis med just den individ man möter är något som går utanför och djupare än en alltför stark fokusering på vilken av dessa två förstärkningssätt som funkar ”bäst”.

/Ulla Ekström Von Essen, HippoCoach & Stall Lövlund